Resultatet!
Det är mycket att smälta för oss alla, och jag antar att jag måste förbise allt som inte stämmer. Men helt säkert så kommer jag att fortsätta grubbla på om det är rätt och riktigt! Det är ju så mycket som stämmer om man läser rätt beskrivning (inte lätt att hitta på internet), men ändå är det så viktiga saker som INTE stämmer. Ganska många saker till och med. Det kommer nog att störa och gnaga på mig rätt länge skulle jag tro... Men man ska väl lita på vården???? Är det inte alltid rätt och riktigt det dom säger och kommer fram till? Jag har ju just fått veta att jag är FET, till exempel, och det måste väl anses som rätt och riktigt? Bara att acceptera, fast jag EGENTLIGEN vill protestera på den punkten, TROTS att jag är väldigt självkritisk och ständigt klagar över min vikt...
Jag frågade vad dom baserade diagnosen på UTÖVER det som stämmer in på adhd. Dessa diagnoser är väldigt lika varandra och svårigheterna i stort sett desamma. Dom sa att utöver det som stämde in på adhd så tyckte dom att han hade specialintressen...? (jag har aldrig märkt av något sånt och vet fortfarande inte vilket hans specialintresse är), "brist" på känslor...? (vilket inte innebär att han inte HAR känslor, utan att han inte kan beskriva och sortera känslorna i rätt fack, tydligen) Han berättade för mig om de frågor han fått angående detta ämne och att han inte kunde svara på dom. Han kunde inte beskriva hur han känner sig när man är glad. "Då är man glad", tyckte han. "Lycklig".. tyckte han. Men hur känner man sig när man är lycklig då?
Hmmm... försökte mig själv på en förklaring av det begreppet. Hur förklarar man det med andra ord? Kom inte på nåt jag heller.. upprymd, euforisk, pirrar det i magen?, nä det gör det nog inte. HUR I HELA FRIDENS DAGAR beskriver man en sån känsla med rätt ord? Jag misslyckades då totalt. Tänkte också att de ord jag äntligen hittade även de var adjektiv som man kan bryta ner i mindre delar, och knappast såna ord som en ungdom/barn använder sig av. Samma problem hade han att förklara känslan "ledsen", "arg", och så vidare... Så därför anser dom att han inte kan beskriva "känslor". Den tredje grejen kommer jag faktiskt inte ihåg vad det var. Får väl läsa sen vad dom skrivit i luntan jag ska få nästa vecka.
Men som sagt. Diagnosen stämmer säkert, och mycket av motståndet hos mig ligger nog i min egen syn på aspergers syndrom. Jag har nog egentligen inte en susning om vad som menas. I min hjärna så är en pojke med aspergers den stereotypa killen i filmen "I rymden finns inga känslor". Eller om jag ska dra det ännu längre så är ju aspergers en autism, och en autistisk pojke för mig är en kille som gungar fram och tillbaka, snurrar på en pinne samtidigt som han utstöter konstiga ljud och åtföljs av ett par assistenter ständigt beredda på någon form av utbrott. Okej... liiite längre har jag väl kommit i min kunskap, men det var nog min uppfattning för något år sen!
Ja, man kan väl säga att jag har en del att lära och det är nog ganska enkelt att förstå att jag inte kan placera min son i detta sammanhang. Men å andra sidan så ser jag ju klara likheter med Stefan Widerlöv, killen med föreläsningen. Tydligen har Tyra Banks också aspergers, eller var det bara en av deltagarna från Top Models?... likaså våran komiker Robert Gustavsson, för att inte tala om Bill Gates, enligt rykten i alla fall.
Vad nu det har för betydeles...? Men det ger mig då ett hopp om att det kommer att ordna sig.
Jo, nu tror jag att jag minns den tredje grejen dom pratade om. Sociala sammanhang. Han förstår inte hur han ska umgås med jämnåriga. Och det bekräftar väl lite av det dom pratar om. Det gick bra när han var mindre, för då "gjorde" man nåt när man umgicks. For till lekparken, spelade spel, lekte kull och annat som barn gör. Samvaron hade ett SYFTE! Man lekte! Vad gör man som ungdom? Man "hänger" på stan. Vaffördå? Man går några varv och spenderar timmar på detta vis. Vaffördå? Sitter kvar och pratar om ointressanta, ovidkommande saker i timmar EFTER att man ätit upp sin pizza på Dallas. Vaffördå? Gå på stan med mig och "titta på saker". Vaffördå? Köp tröjan och sen far vi hem, tycker han! DÄR är jag fullt övertygad om diagnosen :-)
Ja, visst är det fler grejer som stämmer och många fler grejer som inte stämmer, men frågan är ju kanske hur viktiga de detaljerna är? Om jag tänker efter så är det kanske ovidkommande i sammanhanget att många av "huvudkriterierna" saknas....? Det räcker nog med de som faktiskt finns. Man ska inte fastna i de "små" detaljerna! Precis som i min 40års-koll. Min fina "hälsoprofils-stjärna" blev ju jätteful p g a att jag numera räknas som FET! Ännu en liten detalj som stör mig, men som är helt ovidkommande i det stora hela. Att allt annat var topp trim (förutom rökningen då), räknas inte eftersom den detaljen fastnat i min hjärna! Dessutom så VET jag att jag inte är FET, men men men.....
Har läst någonstans att ett kriterium för aspergers är att "fastna i detaljer som är oviktiga för helheten". Har aldrig förstått vad som menas med det kriteriet, men nu tror jag att jag vet :-)
Hmmm....??????
Om du nånstans tvivlar på att det skulle vara aspergers, vad tror du det skulle vara istället då?! Finns det något annat syndrom som du tycker mer liknar det han har? Det spelar väl ingen roll vad det heter - huvudsaken att han får hjälp... om de nu kommer att erbjuda honom/er något?
Och det där med att du är FET - jag ska tala om för dig att det där är det mest idiotiska jag hört. Jag läste om det för evigheter sedan, och med de kriterierna så är ju i princip ALLA feta - förutom de anorektiska!
Jag har samma midjemått som du, och jag vill absolut inte vara smalare. Jag skulle må dåligt om jag var smalare. Så jag blev helt förbluffad när jag läste om att ett midjemått över 80 cm skulle riskera min hälsa mycket mer än om den var under det måttet!
Bry dig inte om såna "råd" och rön. Du känner ju själv hur tjock eller smal du vill vara - och stanna där. Jag är betydligt över 80 i midjemått, och jag har en knock-out body, ingen vågar säga annat....!!! Och det har du också, så sluta upp att noja dig och njut av livet istället. :)!
/Kram
Jag är nog lite Facebook-skadad. Jag letade "gilla"-knappen till din systers kommentar. Då jag inte hittar någon sådan knapp skriver jag bara...lyssna på henne!
Ni har så rätt. Klart jag inte nojar över de 80 cm. Snarare hånar jag kriterierna som angavs för fetma!Och det osannolika att samma mått ska gälla för alla kvinnor oavsett storlek och längd. Även om jag ständigt gnäller över några kilon hit och dit, så anser jag inte att jag är FET!
Marie: Klart det spelar roll vad det heter. Är det bara adhd finns det mediciner man kan ta så man fungerar bra. Har man dålig självkänsla så kan den byggas upp. Är man autistisk finns inga mediciner. Bara att köpa läget. Den "hjälp" som finns är att nära och kära och omgivningen (skola/arbetsplats) har kunskap och förståelse för de svårigheter som finns. Och den kunskapen finns inte i samhället idag. Tyvärr. Så jag vet att han kommer att stöta på svårigheter hela livet. Det känns som en sorg...
Jo, det förstår jag, Erika, men det har ju ändå blivit mer och mer prat om autism - då syndromet (eller vad det heter) blir mer och mer vanligt (av någon okänd anledning, man tror ju att det kan bero på gifter vi omger oss med). Jag hoppas och önskar att han kan skapa sig ett liv där han är öppen, kanske t.o.m integrerar sin diagnos i sitt arbete? Och pratar öppet om det, som om det vore något helt naturligt. Om ni anser det vara något helt vanligt, då kommer även omgivningen att göra det.
Det viktiga är bara att omgivningen är medveten om det, då orkar dom deala med det hela.
En väninna, som jag sällan umgås med, hälsade på oss för några mån sedan. Hon vill inte gå ut pga av hennes lilla son, som är 3 år. Han är "konstig" och hon skäms över hur han beter sig. Och han var verkligen jobbig.
Men så slog det mig: han har ju autism. Helt klart! Jag berättade det för henne och berättade vad det innebär och hur jag kunde se det, och att hon ska kontakta behörig läkare osv... att det går att få ett fullgott liv och att om hon får hjälp snabbt så kan hon lära sig hantera honom. Men viktigast, sa jag, är att de inte låtsas om att han har något "fel". Utan är öppna. För direkt jag insåg att han ju har detta, så sjönk min irritation över pojken till noll! Helt otroligt alltså.
Därför är det bra att du är så öppen som du är, hoppas bara att även Joakim orkar göra något produktivt utav det hela. Som Stefan Widerlöv, Robert Gustafsson eller Bill Gates. Även Einstein tros ju ha haft Aspergers. Så du har all anledning att sätta stort hopp på honom.
Allt som krånglar till barnens väg i livet skär som en kniv i mammabröstet, så är det.
Men när jag läser det du skriver så känns det som du ser mer problem nu än innan diagnosen. Den borde ju underlätta? Vissa saker borde man förstå bättre, kanske slipper bli irriterad eller fundera över. Skolan borde ju nu förhoppningsvis kunna hjälpa på ett bättre sätt?
Kom ihåg att pojken är precis samma som innan allt drogs igång, varken mer eller mindre problematisk, tydligen inte med ALLA tillhörande kriterier som diagnoserna innebär, vilket ju är bra, eller hur?
Nu kan man ju inte gå omkring med en beskrivande instruktionsbok så att man inte ska bli missförstådd. Jag menar det skulle vi ju dessutom behöva lite till mans isåfall. Men man kan ju hitta en plats i samhället ändå, trots att man inte alltid är förstådd. Tänk vad många man känner som man inte riktigt förstår sig på, som ändå verkar fungera, leva sitt liv, inte som man själv skulle valt, men det verkar funka. Det viktigaste är ju hur han hanterar problemen, sedan får du stötta det du kan och sedan hantera ditt blödande mammahjärta lite försynt bredvid.
Och tänk, han har ju en kärleksfull och engagerad familj kring sig, det klarar man sig jäkligt långt på.
Kanske är det så att jag ser mer problem nu, när det är en definitiv diagnos? Lite svårt att ta till sig är det allt, trots att misstanken nu funnits i två års tid.
Gossen själv har inga problem alls med diagnosen. Läste upp beskrivningen som står på autism.se och han tycker att mycket stämmer. Han påpekade också de saker som inte stämde. Men bekymrade sig inte nämnvärt över det...
Diagnosen börjar att landa, och har fått mindre fokus här hemma. Allt börjar bli "normalt", och livet fortsätter ju som förut. Det finns ju som inget mera att förstå, eftersom jag ju redan tidigare förstått. Har ju mina sätt att hantera saker och ting, och väntar nu bara på att "någon" ska höra av sig och hjälpa mig att sätta honom i någon sorts aktivitet. Skolan är ju avhoppad, med all rätt. Men vad ska man då hitta på när man är 17? Arbetsförmedlingen är ju tydligen inte rätt ställe att gå till, när man inte är redo att jobba heltid. Blir nog ett till år med en kille som bara sitter på sitt rum. Ett till år av för mig ångest, depression och ständig värk i mammahjärtat.
Diagnosen i sig ändrar ju ingenting på den punkten. Det som är det verkliga problemet!
