hrmmmmf....
Förstår mig inte alls på sånt slöseri med tid. I mina ögon så kommer det aldrig att ske om det inte sker GENAST! Och det bygger jag ju naturligtvis på erfarenhet och inget annat. Men kanske har jag inte låtit tiden gå tillräckligt länge? Det har kanske inte gått två -tre år sen det bestämdes att byta kakel i köket t ex? Jag vet inte så noga... Men min frustration över sånt som aldrig blir av växer sig allt större för varje gång den dyker upp. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget kan man ju tycka, men ibland så åker jag dit. Rejält! Min frustration är BRUTAL! Den är TOTAL! Uppslukar mig fullständigt! TÄR på mig och pressar ut all luft som håller mig levande.
Grejen är att jag brukar aldrig någonsin planera projekt som ligger utanför ramarna för vad jag har råd med under en vanlig månad. Är det något som verkar bli för dyrt för mig så stryker jag det redan innan jag funderat klart. För då vet jag att det inte går att genomföra. Ibland får jag dra ut på ett projekt som med köksluckorna, eftersom färgen inte var den billigaste. Köpa lite färg varje månad.
Men ibland... ibland, så sitter vi tillsammans och tittar på kakel eller golv eller diskhoar (japp, vi har en sprillans ny bänkskiva som ligger i vår klädkammare sen 4-5 månader tillbaka. Fattas bara en diskho, och ja... vi har en massa kataloger på diskhoar.). Sånt som ligger utanför min månadsprojektbudget. Vi tar hem kataloger och googlar på nätet och kör runt till butiker. Detta gör ju jag naturligtvis för att jag TROR att det ska bli ett köp av något slag. Vilket det sällan eller aldrig blir. Tydligen gör vi bara sånt för att ha nåt att göra?... eller nåt. Läser då hellre en skvallertidning eller nåt annat som gör mig mindre frustrerad än denna jakt på det rätta kaklet eller vad det nu är vi är ute efter, för hur kul är det när man äntligen hittar ett och kommer överens om vad man vill ha, när vi ändå inte köper det???. Den ostressade personen är istället glad för då vet man ju vad som ska inhandlas om några år...ingen stress där inte.
Min erfarenhet har gjort att jag slutat lyssna när det kommer nya projekt på tal. Stänger av öronen och trallar så högt jag bara kan(inombords såklart, inte högt). Eftersom det bara är drömmar och önskningar och inte har någon som helst verklighetsförankring. Jag är väldigt lätt att trigga igång när det gäller att göra om. Behöver inte många puschar för att lägga in femmans växel och sätta igång PÅ EN GÅNG. Därför måste jag numera blunda med öronen direkt något kommer på tal. Ibland så hinner jag tyvärr inte det och då slutar det alltid i katastrof. Frustrationen blir total eftersom jag redan bytt till femmans växel. Det är svårt att lägga in backen då när man inser att projektet bara var på "pratstadiet", vilket betyder att det är lääääänge kvar tills det blir av. Dumma dumma projekthungriga jag...
Nu är det färdigprojektat för min del ialla fall. Kommer att få en hjärtinfarkt eller nåt om det ska fortsätta så här. Får helt enkelt hitta på nåt annat "nöje" som tillfredsställer min skaparlust. Nåt som jag kan sitta vid ett köksbord och göra. Får väl inhandla några nystan garn och börja sticka igen? För jag lider ju av det min far kallar vårt "handikapp". Vi har en "rastlös själ". Måste ha något att göra eller något kul att planera. Måste sysselsätta min hjärna med något hela tiden för annars hamnar jag i något sorts apatiskt träsk.
Frustration. Ja, jag är väl som ett litet barn. I somras fick barnen höra att vi ska åka flygplan och åka karusell... och tro mig, det kom inte från min mun. Tydligen så ska detta göras nästa sommar, kanske? Herregud... ni kan väl gissa vad barnen har funderat på och tjatat om VARJE dag hela sommaren. "När ska vi åka flygplan?". "Ska vi åka karusell nu?" Varje gång vi bara skulle på konsum så trodde dom vi var på väg till gröna lund... Jag förstår dom! Säger aldrig någonsin i förväg att vi ska någonstans. DET är nåt jag lärt mig genom åren och framför allt så är jag ju likadan själv. Man ska inte säga något förrän man själv står redo med skorna på. Det kan alltid komma nåt ivägen och så blir det inte av. Vet precis hur den besvikelsen känns. Det blir "en annan gång".
Förstår mig inte heller på folk som beställer sina utlandsresor 10 månader i förväg???? Varför???? Vad är det som säger att jag ens lever om tio månader... varför planera att byta golv om ett år eller två.. av samma anledning?
När jag bodde på kvistgatan så målade jag om alla rum vartannat år-minst! Jag och Jamal och Jocke bytte sovrum med varandra med jämna mellanrum. Vi tog vårt pick och pack och flyttade in i rummet som det var mest länge sen man bebodde. Varför kan man ju undra? FÖR ATT DET ÄR KUL!!!! Står inte ut med samma samma samma år efter år. En liten förändring räcker ju för att det ska bli nytt! Tror faktiskt killarna också tyckte det var kul att byta rum. Om inte annat så blev det då utrensat och städat i alla rummen... samma sak med tv-rummet. Där möblerades det om med jämna mellanrum. Soffa och tv och bokhylla bytte plats och barnen visste nog aldrig var soffan stod när dom vaknade på morgonen.
Önskar jag hade liiiiite mer tålamod. (Fast jag tycker ju att jag haft ett otroligt STORT tålamod genom åren ändå. Har väl inte ens nämnt den nya bänkskivan trots att vi haft den så länge?) Nej.. oftast så vet man ju i förväg hur saker och ting slutar. Som väven som köptes till tvättstugan för flera år sen. Ska (skulle) upp med väv därinne som man ska måla på. Vet helt ärligt inte ens var den rullen är... kan stå i garaget och borde i så fall vara något väderskadad vid det här laget. Hmmmm...
Så, nu har jag fått ur mig lite av min frustration. Får väl se om det hjälper mig på något vis? Kanske får lite lättare att andas nu när jag släppt ut lite....och när jag nu kommit överens med mig själv om att lägga alla projekt åt sidan. Allt ska få vara precis som det är!
Och jaaaa. Jag erkänner att jag är som ett litet barn.
Hos oss kommer inga projekt på tal om det inte är jag som talar, HELT ensam om visioner och ideer. Föreslog saker , men inget hände. För ca 15 år sedan sa jag att vi flyttar till lägenhet, och jag menade det. Jag kände som du, frustrationen kvävde mig och min kreativitet.
Fortfarande ensam om ideerna men vi kom fram till att det behövdes en "planerare". Och sån är jag numera, men det tar inte flera ÅR, men månader. Ritningar, listor, kolla priser, material, färger. Sedan krävs en fast och hård projektledare, maken är utbildad, men det är jag som pekar med hela handen. Det finns också en TIDSPLAN, vilket behövs för att dra igång den andre hälften. Skulle jag få bestämma så la jag gärna in 5:ans växel ibland, istället kör jag på 3:ans växel, med gubben på släp.
Sen när vi väl är klar står grejorna på samma plats år ut och år in, byter knappt gardiner och möblerar aldrig om...trist men sant. Så är det då inte hos er, vilket ju är uppfriskande och kul :)
Haha... ja jag önskar att jag hade en treans växel. Men jag har nog bara en och det är femman. Antingen så har jag inte startat eller så är femman inne. Inte konstigt då att jag har svårt att backa! Har ju ingen back! Det blir oftast så att jag kör med full fart rakt in i bromsklossen som står där han står. Han däremot har både back, broms och tyvärr inte mer än ettans och tvåans växel. Svårt att hålla samma fart då...
Jag gör faktiskt som dig och lägger upp en plan och kollar priser osv. Men det är jag klar med på en timme, sen är jag redo. Femmans växel! Krockar ALLTID!!!!
Ska leta upp min broms för den måste ju finnas någonstans? Gör ju så ont att krocka hela tiden. Men ettans till fyrans växel har jag aldrig haft. Finns inte på denna modell från -71.
Att det inte finns på denna modell kan bero på att den tillverkades som en direkt kopia av den första modellen från 1940. Kan inte begripa att dom kopierade rakt av, utan uppgradering och förbättringar?
Du är väldigt välkommen till bodan och göra av med energi i form av att måla hela övervåningen :)
Känns som detta är några av livets exsistensiella frågor...hur uppgraderar man sin modell med rätt antal växlar, broms och bromskudde? Tänk vad det skulle bli jäkligt mycket lättare...
Jamal: Kommer gärna och målar, när börjar ni?
Helena: Ja, det är väl så det är. Tänk om man kunde välja tillbehören själv. Har ju själv tillverkat en som är helt utan växlar :-) Go och söt är han men han måste tyvärr springas igång... Krockkudde borde ju finnas i alla modeller, att ingen har tänkt på det?
