Barnslig humor
Alla gör det! Flera gånger dagligen. Ändå är det förlagt med skam och tabu. Varför undrar jag..?
Pratar ju förstås om prutten. Fisen eller pjutten som Alva säger :-) Oavsett ålder så har alla en åsikt om den. Får den finnas? Är det naturligt? Den ger upphov till känslor, antingen glädje eller ilska eller kanske till och med avsky. "Men för helvete..."
Hemma hos mig är den en ständig glädjekälla :-) Fast jag är snart 40 fyllda så tycker jag fortfarande att det är barnsligt roligt. Alva tycker också det är kul..."men.. haha... vad gjorde jag..? ..jag pjutta"
Kan skratta hysteriskt om jag lyckats släppa en ljudlös som sen överraskar de stackare som sitter bredvid mig..haha. Vet att även Joakim njuter av den bedriften. I alla fall när vi sitter i bilen allihopa! Mikke är väl måttligt road, men han låtsas nog bara bli irriterad. Ser nog att han inte kan låta bli att dra på smilbanden. Han är inte så dålig han heller.
För nåt år sen så var vi, jag och mikke, de enda kunderna i en liten butik i Skelleftehamn. Allbutiken heter den, där finns tapeter, fina marimekkotyger, verktyg och annat kul. Vi stod och bläddrade i tapetkataloger när jag hör ett bekant (o-)ljud komma från min sambo. Neeeej, tänker jag som tycker det är fruktansvärt skamligt att prutta SÅ NÅGON ANNAN HÖR! Helt förbjudet! Får ju bara göras i hemlighet inom hemmets fyra väggar ELLER bland vänner som man känner väl och har en outtalad pruttöverenskommelse med.... Hann ju tänka att butiksinnehavaren kanske inte hörde...? Men dåååå, då kom lukten smygande och den spred sig i hela butiken. Det var en dräpare, en sån som får blommorna att vissna och mig att skratta så det kommer tårar när vi är hemma, men får mig att vilja lägga benen på ryggen och fly i såna här sammanhang. När lukten var som värst och troligtvis fastnat i de dyra marimekkotygerna för all framtid, då kommer han fram. Butiksägaren! Känner hur svetten tränger fram under armarna... huh. Det finns liksom inget tvivel på vad det är som skett i hans lilla fina butik. Han frågar om vi behöver hjälp med nåt..?(!) Jag skrattar inombords så att jag inte kan prata och mikke han ser helt oskyldig ut. Säger att vi är ute efter tapeter till sovrummet...bla..bla. Han står alltså och pratar helt utan skam med den troligtvis chockade butiksägaren. Strongt! Fortfarande skrattar jag ihjäl mig när jag tänker på den händelsen.
Undrar när jag ska växa ifrån sådan barnslig humor?
Pratar ju förstås om prutten. Fisen eller pjutten som Alva säger :-) Oavsett ålder så har alla en åsikt om den. Får den finnas? Är det naturligt? Den ger upphov till känslor, antingen glädje eller ilska eller kanske till och med avsky. "Men för helvete..."
Hemma hos mig är den en ständig glädjekälla :-) Fast jag är snart 40 fyllda så tycker jag fortfarande att det är barnsligt roligt. Alva tycker också det är kul..."men.. haha... vad gjorde jag..? ..jag pjutta"
Kan skratta hysteriskt om jag lyckats släppa en ljudlös som sen överraskar de stackare som sitter bredvid mig..haha. Vet att även Joakim njuter av den bedriften. I alla fall när vi sitter i bilen allihopa! Mikke är väl måttligt road, men han låtsas nog bara bli irriterad. Ser nog att han inte kan låta bli att dra på smilbanden. Han är inte så dålig han heller.
För nåt år sen så var vi, jag och mikke, de enda kunderna i en liten butik i Skelleftehamn. Allbutiken heter den, där finns tapeter, fina marimekkotyger, verktyg och annat kul. Vi stod och bläddrade i tapetkataloger när jag hör ett bekant (o-)ljud komma från min sambo. Neeeej, tänker jag som tycker det är fruktansvärt skamligt att prutta SÅ NÅGON ANNAN HÖR! Helt förbjudet! Får ju bara göras i hemlighet inom hemmets fyra väggar ELLER bland vänner som man känner väl och har en outtalad pruttöverenskommelse med.... Hann ju tänka att butiksinnehavaren kanske inte hörde...? Men dåååå, då kom lukten smygande och den spred sig i hela butiken. Det var en dräpare, en sån som får blommorna att vissna och mig att skratta så det kommer tårar när vi är hemma, men får mig att vilja lägga benen på ryggen och fly i såna här sammanhang. När lukten var som värst och troligtvis fastnat i de dyra marimekkotygerna för all framtid, då kommer han fram. Butiksägaren! Känner hur svetten tränger fram under armarna... huh. Det finns liksom inget tvivel på vad det är som skett i hans lilla fina butik. Han frågar om vi behöver hjälp med nåt..?(!) Jag skrattar inombords så att jag inte kan prata och mikke han ser helt oskyldig ut. Säger att vi är ute efter tapeter till sovrummet...bla..bla. Han står alltså och pratar helt utan skam med den troligtvis chockade butiksägaren. Strongt! Fortfarande skrattar jag ihjäl mig när jag tänker på den händelsen.
Undrar när jag ska växa ifrån sådan barnslig humor?
Kommentarer
Trackback
