Mia Skäringer



" 19 december. En riktigt sur och jävlig morgon: Tattarfamiljen har vaknat. Inga rena strumpor till någon. Det är fullständigt kaos i huset och jag föröker hålla tillbaka ett riktigt vansinnesutbrott åtminstone tills jag lindat in barnens fötter i tidningspapper och skickat iväg dom till skolan. Vi har en påse med omaka strumpor hängandes i vår garderob, som vi tar fram i hårda, bistra tider när ingen annan bot finnes. Då blir det olika färg på fötterna, men vem bryr sig. Jo, Alfred bryr sig. I aspergerdiagnosen ligger ett sinne för ordning, eller snarare: ordning lindrar hans ångest kraftigt. En sån skitmorsa som tvingar honom att gå i en blårandig strumpa och en röd. Just denna morgon hittade jag gudskelov ett enda litet lyxigt strumppar till honom. Det fick han Puh!

När alla är iväg och jag sängt dörren exploderar jag fullständigt. Bägaren rinner över och jag skriker i huset som gud glömde. JAG ORKAR INTE DET HÄR! JAG PALLAR INTE MER! Det är väl ungefär det jag brukar skrika när jag blir riktigt förbannad. Två tre gånger skriker jag, sedan orkar jag inte skrika mer. Jag kastar kanske en soppåse extra hårt i soptunnan och smäller igen locket. Jag städar alltså fortfarande. Är inte det löjligt? Martyriskt? Att vara arg på att det är stökigt och gå och tokskälla om det, högt så att Danne ska höra, medan jag fortfarande städar. Nu måste jag skratta. Sicken martyr. Men samtidigt så finns det ingenting som jag är så in i helsike trött på som smågrejer i högar. Smågrejer i plotterhög på hatställen. >>Det här behöver jag inte längre/vill jag inte ha/vet jag inte var jag ska göra av/orkar jag inte ta rätt på så därför lägger jag det här<<. På den lilla avstjälpningsplatsen, uppsamlingsplatsen. Kan vara bänken i hallen, på hyllan vid garderoberna, på köksbordet, på fönsterbrädorna. Kan vara en halväten kaviarsmörgås, kan vara ett par nerkissade strumpbyxor, kan vara en hink med tändstickor, en uppsmälld raket, tio kastanjer, usb-kablar, mobilladdare, eller ett viktigt papper från skolan som skulle varit inlämnat förra veckan.
Det tar timmar att röja upp smågrejer i plotterhög på hatställen. Dessutom blir de här hatställena laddade med så dålig energi att blommorna vissnar och ingen kommer sig för att ställa något annat där. Annars är jag jättetacksam för att ingen av oss har en dödlig sjukdom, att vi lever och får vara friska. Amen."

Detta är ett utdrag ur Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Hon skriver i bloggform och det är helt underbart att läsa om hennes vardag. Så sköööönt att läsa att det finns fler som en själv :-) Tror alla känner igen sig i henne. Hon uppmanar oss att vi ska LEVA. Lev för fan och sitt inte och vänta på att nån annan ska göra det åt dig!
En recension från VK: "Älska, älska, älska Mia skäringer! Går det att göra annat?Hon är så nära inpå huden, innanför huden rentav, i sina texter om kärleken, om kåtheten, om skilsmässan, om ångesten, om döden, om mammaotillräckligheten. Ja, om livet!"

Rekommenderar alla att läsa denna underbara bok. Hon är helt säkert min nya idol.....

Bara att säga till om ni vill låna boken :-)



Kommentarer
Postat av: sofie

Åh!! jag gillar verkligen henne. I serien "Solsidan" är hon ju så där negativt "trulig" till det mesta , men på ett alldelens underbart, roligt sätt. Om jag får vill jag jättegärna låna boken av dig =)

2011-01-23 @ 12:32:19
Postat av: Erika

Absolut Sofie! Tar med den på jobbet imorgon.

2011-01-23 @ 16:51:49
Postat av: sofie

Tack, tack!!

2011-01-23 @ 19:33:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0