Fast i ett kladdigt kletigt tanketräsk..

Undrar hur det ska gå att jobba natt nummer två, efter bara två timmars sömn? Blir så arg när det inte går att sova. Var helt galet trött innan jag äntligen fick lägga mig i sängen. Hade ju ett möte kl nio i morse, direkt efter min vaknatt. Satt där och pratade på till ca halv tolv. Inte klokt ju. Fattar inte vart den tiden tog vägen. Hade ju gärna suttit där några timmar till :-) Kan sitta och prata hur länge som helst om mitt favoritämne. Jag är ju expert på att prata om sonen vid det här laget. 

Behövde inte alls slåss för att börja utredning. Den satte igång på en gång. Har suttit och pratat om gossen i två och en halv timma. Naturligtvis så fortsätter ju funderingarna när jag kommer hem. Har kommit på att jag nog bara TROR en massa grejer. Det är sällan jag kan säga att jag VET. Hela livet har jag nog gått omkring och TROTT att jag vetat vad barnen känner och tänker. Kanske inte alls är så som jag tror, och det ställer ju till det en massa när jag ska beskriva hur och varför och i vilka situationer utbrott och problem har funnits. Sättet dom ställer frågorna på gör att jag börjar tvivla på mitt eget förstånd. Hmmm.."tror jag bara att det är si, eller kan det vara så...?" Hmmm...tänka, tänka, tänka...

Det är svårt det här. Jag beättar att jag "vet" hur sonen känner. Att jag "känner" det på nåt sätt. Hur kan jag veta det? Det kan ju vara så att jag överför mina egna känslor på honom... att jag "tror" att han känner på ett visst sätt i vissa situationer, bara för att jag tycker att det är så man ska känna...? Luddigt det här, jag vet, men jag inser ju att det är viktigt som bara den. Om man kunde skala av alla känslor och titta på allt med andra ögon, utifrån, skulle jag kanske se annorlunda på situationen. När det gäller en aspergerutredning så känns det ju väldigt viktigt det här med att berätta om hans känslor. Hur han reagerar på saker och ting... 

Nu sitter jag fast i nåt tanketräsk där jag måste gå igenom varje situation i hans barndom minutiöst för att inte missa något. Stämmer det verkligen det jag berättade på mötet? Var det inte på ett annat sätt, kanske? Måste se saker med andra ögon och inte med mina omtänksamma och beskyddande mammaögon. Det är riktigt svårt! Vet ju att jag alltid behandlat honom på ett speciellt sätt. Annorlunda än jag behandlat andra barn. Varför, kan man ju undra? Och det är det jag inte kan sätta fingret på. Det bygger ju bara på någon luddig känsla som jag har. Jag kan alltså inte peka på eller beskriva varför jag gör som jag gör med honom... och det gör mig galen! "Vet" jag? eller "tror" jag bara?

Måste försöka ta mig ur detta tanketräsk för idag, kommer inte så mycket längre... Ska på ett planeringsmöte nästa måndag, där jag ska få veta hur allt ska gå till och framför allt när det blir av! Känns skönt att det börjar rulla på.  

Luddigt och förvirrat inlägg? Precis som jag just nu...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0