Barns ärlighet
Igår när vi satt på Frasses och åt hamburgare i godan ro fick jag för första gången skämmas för min lille son. Han tuggar sin hamburgare och sitter samtidigt och tittar på folket som står i kön och beställer. Plötsligt säger han högt och tydligt "Vi har runda huvuden... men det har inte dom där" och pekar på en familj i kön. "Dom har konstiga huvuden".
Hmmm.. hur slätar man över ett sånt uttalande, som alla hörde högt och tydligt? För övrigt så var det inget fel alls på familjens huvuden, TACK CH LOV! Hade varit värre om det verkligen var något heltokigt med dom :-)
Det fick mig att minnas en gång när jag och Jamal satt i bussen på väg till Boliden. Han var tre år gammal och satt och kollade in sina medresenärer. Ett gäng medelålders, tysta människor. Jamal pratade ju på som vanligt. Han var aldrig tyst! Så allas uppmärksamhet är ju förstås på den lille killen. Jobbigt när han började kommentera folket som satt i bussen. "mamma... titta vilken stor näsa han har!"Pekar ju förstås så ingen ska missa vem han pratar om. Hela resan fortsätter med pinsamma kommentarer, både för mig och de som blev utsatta för hans ärlighet. Det var ..inget hår... vilken tjock gubbe... konstiga tänder, och så vidare.. Helt obrydd om sin mamma som säger schhh.. hysch.. och desperat försöker peka ut genom fönstret för att avleda honom från resenärernas lyten och men.
Haha.. så här i efterhand är det ganska kul, men inte när man sitter där och ser hur besvärade folk blir...
Barns ärlighet kan vara ganska brutal! När jag jobbade på dagis så var det en femåring som frågade hur stor jag var.. Jag svarade att jo, jag är jättestor. "Är du lika stor som en elefant?" "kan du nå upp till himlen?"
Hade säkert varit jättebesvärande frågor för barnets föräldrar, om dom hört på. Tur att dom slapp det :-)
Hmmm.. hur slätar man över ett sånt uttalande, som alla hörde högt och tydligt? För övrigt så var det inget fel alls på familjens huvuden, TACK CH LOV! Hade varit värre om det verkligen var något heltokigt med dom :-)
Det fick mig att minnas en gång när jag och Jamal satt i bussen på väg till Boliden. Han var tre år gammal och satt och kollade in sina medresenärer. Ett gäng medelålders, tysta människor. Jamal pratade ju på som vanligt. Han var aldrig tyst! Så allas uppmärksamhet är ju förstås på den lille killen. Jobbigt när han började kommentera folket som satt i bussen. "mamma... titta vilken stor näsa han har!"Pekar ju förstås så ingen ska missa vem han pratar om. Hela resan fortsätter med pinsamma kommentarer, både för mig och de som blev utsatta för hans ärlighet. Det var ..inget hår... vilken tjock gubbe... konstiga tänder, och så vidare.. Helt obrydd om sin mamma som säger schhh.. hysch.. och desperat försöker peka ut genom fönstret för att avleda honom från resenärernas lyten och men.
Haha.. så här i efterhand är det ganska kul, men inte när man sitter där och ser hur besvärade folk blir...
Barns ärlighet kan vara ganska brutal! När jag jobbade på dagis så var det en femåring som frågade hur stor jag var.. Jag svarade att jo, jag är jättestor. "Är du lika stor som en elefant?" "kan du nå upp till himlen?"
Hade säkert varit jättebesvärande frågor för barnets föräldrar, om dom hört på. Tur att dom slapp det :-)
Kommentarer
Trackback
